f r ö k e n j ö n s s o n

Ni vet den där känslan av att våga förlåta?

Fast man får en klump i magen av att man vill något så mycket att man kan riskera att bli sviken igen?

 

Hur lång tid det ändå har gått så har man ändå en läkeprocess som kan ta dagar, månader eller år ..

 

Att man vill ge en ny chans för femtioelftegången fast man vet att alla andra gånger har varit detsamma ..

 

När man får hopp och tror att något, om så bara en liten bit har förändrats men när man ändå hade fel..

 

Att önska att saker och ting hade varit annorlunda, fast OM det hade varit annorlunda hur hade det då varit?

 

Att inte visa känslor eller visa att man bryr sig om någon = worthless

 

Man lär sig så mycket genom åren och jag har lärt mig genom alla misstag jag gjort

och denna gången så finns där inget att hämta för jag vill inte att min dotter ska behöva

gå igenom allt jag gått igenom som jag ibland går igenom om och om igen ....