då var den känslan tillbaka igen
jag verkligen hatar hur det känns och hur ont det gör inom mig ..
att jag ens låter mig tro och hoppas?
jag känner mig så jävla hopplös
nu träffades vi igen i helgen, även om jag hatar allt som du gjort mot mig så kommer den där känslan tillbaka om och om igen.. fast denna gången kändes det som du hade skuld, den där långa kramen kändes in i mitt hjärta och efter du gick kändes det som det var den femtioelfte gången du vände mig ryggen.
jag önskar verkligen innerst inne att allt hade varit annorlunda, att jag kanske haft ett normalt bebis-barn-tonårsliv men så tänker jag att jag har bara blivit till en bättre person för jag hade mamma där, vid min sida - alltid.
hon stod där hur illa jag än betedde mig, hur jävla sen jag var hem på kvällarna, hur mycket jag än skolkade, alla skolsamtal med rektor och lärare, BUP och kurator samtal, alla pojkvänner, mina slagsmål, alla girltalk, mina fyllor och ändå stod hon vid min sida och älskade mig fast än jag kanske inte förtjänade det då.
jag kommer ihåg en speciell dag i mitt liv, det var när jag gick ut 9an och förstod att jag behövde en förändring.
en förändring jag ville själv för jag var trött på att jag levde i misär och att jag aldrig kunde gå vidare.
Jag kom in på estetiska linjen musik och hade allt från G-VG-MVG i allt. Tror jag hade mest VG och många MVG, men så stolt jag var <3
Jag kommer ihåg studenten 2009, jag gick hem sjungandes i ösregn efter vi åkt på flaket. mina fötter var så stela efter mina högklackade och när jag kom hem och ser mamma + mina gäster innanför dörren så kunde jag se mammas stolthet i ögonen - det var guldvärt!
Även om hon varit stolt över mig i andra tillfällen så var detta nog det bästa för jag visade mamma att allt slit hon gjort för mig lönade sig till slut .. jag växte upp!
Tack mamma för att du trodde på mig och för att du alltid älskat mig, jag älskar dig! <3