att växa upp utan en "pappa"
Där finns en del människor runt om i världen som har problem med sina föräldrar, antingen med sin mamma/pappa eller till och med båda två. Jag är en av dem ..
Pappa är inte bara en fancy titel eller något man bara är eller blir, utan något man ska göra sig förtjänt av, beter man inte sig som en så är man fan ingen iheller.
-----------------------------------------------------
Jag kan komma ihåg hur min uppväxt var som liten, hur jag kämpade med att hålla en fasad och bara bete mig som en idiot. Jag var alltid arg, ledsen, besviken och aggresiv som gjorde att jag alltid hade problem i skolan, jag slogs och bråkade varje dag. Allt för att jag var tvungen att få ut det på något sätt, men egentligen skapade jag bara skit för mig själv och min framtid.
Så många tankar inom mig om hur JAG skulle kunna göra saker annorlunda och hur mycket jag saknade av att ha en "pappa".
Så många dagar jag analyserat, gått igenom om och om igen i mitt huvud och undrat "varför"?
Alla mina kompisar hade båda sina föräldrar och jag kommer ihåg hur mycket jag hatade dem för det..
Allting var orättvist och det ända jag ville ha va att ha en pappa som älskade mig och brydde sig om mig.
Jag träffade honom några gånger och han byggde alltid upp mitt förtroende på nytt, jag fortsatte att leva med falska förhoppningar..
Jag har två barn och dem har ingen morfar för jag har ingen pappa, jag vill inte se dem ledsna och besvikna så som jag alltid har varit.
Althea har frågat mig en gång om hon har en morfar och jag svarade nej.
Det gjorde ont i hela min kropp, jag får en klump i magen men jag vet att det är för mina tösers bästa. 💕
Åren gick och mamma tvingade mig att gå till kurator på skolan, psykolog och sedan BUP i Helsingborg. Mamma var trött på mig och hur jag betedde mig.. Jag förstår henne till 100%, jag vet att hon inte hade det lätt och jag är glad att mamma aldrig gav upp hoppet utan kämpade för mitt välmående.
Jag kunde ha hamnat på en mörk plats i livet men jag tackar min fina mamma för allt hon gjort och gör för mig! 💕🙏
Jag kommer ihåg en dag på BUP där dem bröt ner mig, den jävla tavlan där man skulle sätta sig själv på en skala mellan 1-10 .. Jag kommer ihåg hur jag grät och jag kan se det framför mig.
Fasaden jag haft i år bara bröts ner och tyngden från mina axlar släppte, jag visade känslor och blev mitt bättre jag.
Det som gör mest ont är att han inte ens kom eller var på BB när jag skulle födas eller att han ville göra ett faderskapsintyg för han trodde inte på att jag var hans barn..
Jag förstår verkligen inte?
Nu när jag själv har två barn så kan jag inte ens tänka tanken att vara utan dom!
Jag kan inte tacka Adnan nog med att han alltid funnits där och hur han alltid finns där - både för mig och våra barn.
" Det finns inga ursäkter. Det är inte ditt barns fel. Det är ditt fel och bara ditt fel. Du kan skilja dig från din partner men du kan inte skilja dig från ditt barn. Du kan faktiskt inte det. " - Sara